Det första man som entreprenör kan lära sig av detta är att det gäller att definiera sig, att skapa en definition av det projekt man arbetar med som är “korrekt”. Rollspel är fantastiskt, för med ETT ORD, så beskriver man så otroligt mycket – det handlar om att ta på sig en roll, men i formen av ett spel. Hur kort och koncist kan du beskriva det du arbetar med? Spel utan att man tar på sig en roll är inte rollspel, och roller utan spel är inte heller rollspel. Definiera det du gör så bra som du bara kan. Bygg sedan din “elevator pitch” utifrån detta. Det är lättare att bygga ut från något extremt kort än att korta ner något extremt långt.

Det andra som man kan ta med sig är ‘regler’. Ja det kanske låter lite konstigt, men ett spel är bara ett spel när det genomförs med gemensamt etablerade regler. Man ‘spelar’ fotboll eller poker, för att det har regler – reglerna definierar också, fast på ett annat sätt. Alla kan lattja med en boll eller leka med kort. Men vissa specifika regler skapar specifika former av spel – fotboll respektive poker. Samma deltagare, med samma verktyg, kan spela helt andra spel genom att ändra på reglerna. Inget “reellt” förändras, det är det mentala.

Så skapa regler – för dig själv, för projektet och för hur DU vinner. För i ett spel kan man vinna – mot sig själv, mot andra, mot någon form av “annan” – men vinna kan man alltid. Med ett mål, så utmanar man sig själv. Med regler för hur man spelar, så är det lättare att nå målen. Jag hittade nyligen en iPhone App kallad “Epic Win”. Det är egentligen en todolist – en lista med saker man ska göra samt när de ska göras – men, den låter en sätta en belöning för att man lyckas, samt låter ens “karaktär” komma längre på sin karriär och samla saker genom att man bockar av saker på sin todo-lista. Man skapar mål och regler för att få saker gjorda – vilket är extremt smart. Det är mentala regler för något man KAN göra utan regler eller mentala konstruktioner – men det blir roligare om man gör det som ett spel.

Så utmana dig själv, andra och börja vinna!

- Andreas Rönnqvist

Bild av gamerscoreblog

Det gick ju som man kan förvänta sig – finns det något tråkigare än att skapa en klon av vad någon annan redan skapat, i syfte att träffa någon form av påhittad “marknad” som man inte ens undersökt något om med förhoppningen om att det ska locka många? Inte mycket iallafall. Det gick, minst sagt, inte så bra, vare sig med mitt skapande, skrivande eller speltestande. Detta kan då jämföras med Skymning där jag redan skrivit ett helt karaktärsskaparsystem, fått det implementerat i Ur Avgrunden av Mackan Andersson och speltestats en gång redan. Då började jag med Skymning långt senare än mitt första projekt. Så vad kan ni lära er av mina misstag då?

Jo, om man skapar, så bör man utgå från sig själv. Hur mycket jag än vill något, om jag inte känner att jag kommer överens med ämnet, har ett intresse för det, så kommer det inte att gå bra. En av de mest grundläggande sakerna som entreprenör är att man måste brinna för något. Man kan göra saker man inte har något intresse av en stund, när det leder en vidare i det större projektet. Som att skriva reklamtexter för det projekt man gör, eller söka sponsorer till en föreställning man ska lägga fram – men det är småsaker som omger kärnan av något som man faktiskt brinner för.

Utan den där elden, den där drivkraften som driver oss att fortsätta skapa, då är det sak samma hur “bra” projektet är, hur många det kommer att nå. Utan elden blir det aldrig färdigt och om det inte är färdigt är det inte bra, det når INGEN. Jäkligt enkelt faktiskt. Så brinn för dina projekt och gör bara projekt du brinner för.

Vad är då Drakhierta?

Jo, Drakhierta är en mörk, dystopisk fantasyvärld. Målet är fortfarande att göra ett fritt fantasyrollspel på svenska. Men jag skiter högaktningsfullt i att vara mainstream. Ska jag göra något, så blir det i min stil. Drakhierta är en värld där människorna antingen lever i frihet, och därmed i ständig rädsla för de ting som lurar i de uråldriga skogarna, eller så lever de i säkerhet, med deras frihet förlorad under tyranner som inte tillåter avvikare och krossar varje tecken till uppror med våld. En värld där dimman är en port till en annan värld, där vättar gömmer sig under hem & hus, där förvridna dvergi grävt sig så djupt in i bergen att det sägs att deras hjärtan blivit till sten. Människorna lever i konstant rädsla för de väsen som kommer ut ur skogarna för att så död och förtvivlan.

Drakhierta handlar om de få som vågar tro, som vågar göra skillnad. Äventyrare, de få som kan göra skillnad, ses dock inte med blida ögon. De är beväpnade krigare, farliga mystiker eller skalkar & barder utan hem eller familj, och ingen vill ha dem kvar för länge i sin by. De är utstötta, kastlösa, herrelösa. Farliga. I en värld där skogen ger liv, men framför allt död, så vill ingen bjuda in fara till sina hem. I Heimat, Drakhiertas värld, finns inga öppna värdshus, för få vågar resa på de övervuxna vägarna av rädsla för att mördas av stråtrövare, ätas av något vederstyggligt eller… bara tas av Dimman.

Men en natt, för ett tag sedan, länge nog för att alla ska ha hört talas om det om de inte såg det själva, så vaknade natten till liv i eld och åska. Ur molnen bröt det fram, skingrade molnen och drev världen till att våga sig ut ur sina hus för att lyfta blicken mot skyn. Marken skakade när det landade, lämnades ett regn av eld efter sig. Ryktet spred sig snabbare än elden själv, en drake hade dödats och dess hjärta hade lämnat himlen för att störta till världen. Ett drakhjärta besitter obeskrivlig makt, både som symbol och som artefakt – ett föremål ur vilket liv kan skapas, eller släckas.

Ur dimman steg de då, Iltani, dimfolket, de som dansar i skuggorna. Länge hade deras profetior varit myter, sagor som förtäljts till barn, eller viskats mellan de äldsta av rädsla för att åkalla den framtid de förutspådde. Dvergi slog upp portarna till sina underjordiska hem och deras arméer välde upp ur mörkret, som om bergen själva hade vomiterat upp dem. Under varje hem och byggnad hörde man vettra, småfolket, viska och tjattra. Den tid som varit kunde beskrivas som fredlig, om än farlig. Nu har kriget kommit till Heimat och klaner av dvergi & iltani-stammar söker att besitta drakhjärtat och med dess makt styra över allt levande och dött. Människorna samlar sig runt de tyranner som kan beskydda dem, samtidigt som vettra viskar till människorna att de kan hjälpa, att de kan vara nyttiga. Kulter bubblar till ytan i ett försök att slå sina klor i ett föremål som kan tvinga världen till sina knän.

Detta är Drakhiertats Ålder.

Bild av Patrik Q

Det pågår ett mycket intressant projekt på nätet för tillfället. Idén föddes ur en önskan från författaren att hitta ett sätt att bjuda in sina läsare i berättelsen redan på ett tidigt stadium, att låta läsarna vara medförfattare redan från början genom kommentarer och möjlighet att skapa en egen karaktär som skrivs in i berättelsen. Eventuellt är fler möjligheter på gång, men jag vet inte mer i skrivande stund. Projektet heter Ur avgrunden och är en bloggroman.

Romanen är satt i ”Mörkret”; ”en fiktiv värld som ligger ganska nära vår egen, i en ganska nära framtid” som författaren själv definierar det. Novellsamlingarna Ur mörkret (2007) och Ur djupet (2009) samt rollspelet Skymning utspelar sig i samma fiktiva värld. Skådeplatsen är Malmö och Limhamn, platser författaren känner väl och tillbringar sin vardag i.

I Prologen möter vi Lydia, Petra och kapten Värn som står inför att fatta ett ohyggligt beslut. Stämningen är laddad, obehaget är påtagligt både hos karaktärerna och för läsaren. I första kapitlet presenteras vi för Anders, berättelsens ”jag”, som får ett abrupt uppvaknande en morgon. Det visar sig att det skärmsläckarprogram han skrivit mer eller mindre på skämt har blivit ett massförstörelsevapen med ödesdigra konsekvenser.

Jag har funderat över vilken genre den här romanen skulle placeras i, men där går jag bet. Det är som en alldeles egen sort för sig. Författaren säger själv: ”Den här gången är det apokalyptisk skräck som gäller som genre. Tänk stora, onda gudar a la Lovecraft. I Sverige. Och med ungefär den humor som du vant dig vid att älska.” Om det inte vore för att berättarjaget Anders är så förvirrad över det som sker skulle jag kalla det för ”magisk realism”. Om det inte vore för att staden Malmö i sig är egal i sammanhanget (berättelsen skulle lika gärna kunna utspela sig i vilken större svensk stad som helst) skulle det kunna vara urban fantasy. Det är för humoristiskt för att vara renodlad skräck. (Jag skrattar högt minst en gång i varje kapitel hittills, och nu har kapitel sju släppts.) Det ligger för nära verkligheten för att vara fantasy, och det innehåller rätt mycket drag av science fiction utan att vara satt i en avlägsen framtid.

Jag har inte läst mycket skräck i mina dar – några noveller av Edgar Allen Poe och några noveller av Inger Edelfeldt med huvudpersoner som söker sig till det ockulta – och ogillar att bli skrämd, varför jag av principskäl inte ser skräckfilm, men ändå älskar jag den här historien. Den har visserligen inte blivit särskilt skrämmande än, men riktningen har alltså utpekats.

Humorn är ett av de tydligaste inslagen och en stor behållning för mig som läsare. En återkommande association är Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Framför allt rör det sig om sarkasmer och halsbrytande komiska vändningar. Det märks också att författaren gjort efterforskningar på olika vetenskapliga områden och beskriver detta trovärdigt. Språket är ledigt och nära talspråk, det finns en skicklighet i variationen av meningslängd för att göra poänger och skapa tempoväxlingar.

Att romanen kallas ”bloggroman” är för att den skrivs i bloggform. Man kan väl säga att det är den moderna följetongen; texten släpps kapitel för kapitel med någon dags mellanrum, men, som nämnts ovan, ger formen också läsarna möjlighet till medförfattande genom kommentarer. Där kan läsarna uttrycka nöje och missnöje med utvecklingen, komma med förslag på hur historien skall utveckla sig, ge allmänt glada tillrop – eller för den delen burop – och påpeka korrekturfel. Det är dock endast ett fåtal som nyttjat denna möjlighet hittills – det skall bli intressant att se vart detta kan leda. Själv kommenterar jag flitigt och det är väldigt roligt att kunna ha en dialog med författaren i takt med att man möter texten. Någon tidigare erfarenhet av sådant läsardeltagande har jag inte – jag har alltid fascinerats av men aldrig deltagit i rollspel eller ”soloäventyr”, aldrig röstat på ett alternativt filmslut och endast en gång skrivit till en författare för att berätta om min läsupplevelse (författaren var förresten densamma som ligger bakom Ur avgrunden och råkar vara en god vän till mig).

Följetongen som form kan man säga mycket om, både positivt och negativt. Det är lite som med en ask praliner på en bjudning – man vet att det finns så mycket gott, men får inte stoppa i sig mer än små välavvägda portioner åt gången. Eftersom det portioneras ut i stycken kan man inte föräta sig på det, men man vill att varje bit ska vara så länge som möjligt. Därför har det fallit sig så att jag läser varje del flera gånger, i väntan på fortsättningen, för jag gillar verkligen den här världen och de här gestalterna.

Ett annat sätt att medförfatta är att skapa sin egen karaktär. Författaren har tillsammans med en kollega i rollspelet Skymning utarbetat ett ramverktyg för karaktärsskapande under CC-licens. Till priset av en biobiljett (100 kr) kan man alltså bli inskriven i historien om världens undergång. Den första läsarkaraktären dyker upp i kapitel fyra i form av Tekla, Byrå P:s allt annat än vanliga bibliotekarie/arkivarie. I skrivande stund har tre av tio läsarkaraktärer köpts. Tekla råkar också vara sprungen ur min fantasi – det är alltså jag som diktat upp henne. Jag är mycket nöjd med hur hon gestaltar sig i romanen och man kan med fullt förtroende överlåta sin karaktär till författarens varsamma och kärleksfulla kreativitet.

Har du inte redan läst Ur avgrunden – gör det. Du kommer inte att ångra dig.

Mia Dalqvist

På 80- och 90-talet, under den första boomen av rollspel i Sverige (Drakar och Demoner var hett!) så släpptes ett antal “soloäventyr“ som var en slags böcker där man guidades igenom handlingen med val av typen: “Om du vill slå trollet med klubban, gå till sidan 80. Om du vill fly in i labyrinten, gå till sidan 111″. Det var en intressant berättarteknik, där läsaren inte bara guidades på en snitslad bana igenom boken, utan där man kunde välja eller i alla fall påverka vad som hände med hjälten.

Sedan kom Boomen. Med stort B. Internet.

Internet gav möjlighet att koppla ihop olika medier på nya sätt. De första försöken att låta folk påverka handlingen var egentligen mest “filmer med två slut” där man kunde välja vilket av sluten man gillade bäst. Men Internet har, just genom sitt sätt att inte vara papper – att vara föränderligt – ändrat på själva sättet vi berättar. Eller i alla fall sätten vi kan berätta på.

När någonting är tryckt på papper så är det färdigt. Berättelsen är slut. Det är för sent att påverka.

Men flera modiga människor (bl a XtremeCreator’s “egna” Anna Troberg) började tänka annorlunda. Anna definierade “Spineless fiction” som var någon slags mellanting mellan rollspel och traditionellt berättande. Själv testade jag att öppna upp en novell – “Odöda mitt ibland oss” för “riktiga” människor. Folk spelade sig själva under vad som beskrevs som en “zombie-invasion”. Om du inte har läst det färdiga resultatet så ska jag inte spoila det för dig, men låt oss säga att “spelarna” inte hade riktigt hela handlingen klar för sig.

Nu tänkte jag testa igen. Den här gången blir det ett “enklare” experiment, nämligen att låta tio läsare skapa karaktärer som kommer dyka upp i berättelsen, men själv vara den som styr handlingen. (Tycker du att det här låter intressant kan du gå hit och läsa hur du går till väga).

Det kan vara viktigt att minnas i en tid där vi talar om “det nya” i litteraturen som “ny teknik”. E-böcker med bättre prestanda, ljudböcker som MP3-filer, eller streamade ut till mobiltelefoner, exempelvis. Men jag tror att den nya tekniken, i händerna på duktiga berättare, kan få en helt ny innebörd.

Hur tänker du själv? Och har du egna experiment eller försök som inspirerat dig?

Jag brinner för entreprenörskap, kreatörer och spel. Detta ledde mig till mig nuvarande jobb, men också ut till flera projekt som simmat omkring i mitt medvetna och i mitt agerande. Jag har helt enkelt fördelat ut min tid på för många projekt – Skymning tillsammans med Mackan Andersson (som även är skribent här på XtremeCreator sen ett tag tillbaka), Drakhierta – ett rollspelsprojekt sprunget ur det öppna rollspelet Dunder & Drakar som vill skapa ett fritt rollspel för en ny generation i Sverige, mitt semi-personliga bloggande på Stormhierta samt mitt engagemang här. Flera olika projekt att försöka rodda med andra ord.

Med så många olika projekt på G innebar det också att mitt fokus splittrades och jag förlorade siktet på mina mål, jag kände mig hela tiden stressad över att vad jag än prioriterade hamnade jag efter med de andra projekten – vilket i slutändan ledde till att jag stressade mer än jag skapade. Jag fastnade i en konstig form av paralys – en som föddes ur att jag ville, men svek när jag skrev något. Efter en diskussion med en vän kom lösningen som en blixt från en klar himmel – istället för att fundera på att döda av en eller flera av dessa projekt som låg mig så varmt om hjärtat, varför inte sammanföra dem?

Vilket för oss till titeln på inlägget – början på en ny era. Från och med idag kommer XtremeCreator att husera entreprenörskap, kreativitet och en större dos personlighet. Jag tänker sammanföra Skymning, Drakhierta, Stormhierta och XtremeCreator här, på den egentligen naturliga mötesplatsen. Så förvänta er mer personliga inlägg och personliga reflektioner över entreprenörskap och den kreativa processen. Förvänta er mer rollspelssnack. Förvänta er en himla massa om att göra saker tillsammans – för i nätverkandet och samspelet har vi enormt mycket att vinna.

Så vad har då detta med entreprenörskap att göra? Fokusera. Om du har flera projekt eller företagsidéer, hitta den gemensamma nämnaren och se om du kan sammanföra dem. Ibland är det värt att kapa av en del av projekten, som att ansa en buske för att den ska må bättre – men ibland kan man hitta synergier och samarbetsmöjligheter om man bara slutar att vara mitt uppe i allt utan tar ett steg bakåt och försöker se lite nyktert på ens projekt.

Kan du sammanföra studierna med skapandet? Eller med företagandet? Kan du lära dig av vad du gör inom företaget, som kanske kan vara av värde i en kurs? Kan dina företagsprojekt kanske må bra av lite ansning och en del renodlande? Men kanske viktigast av allt – finns det något som håller dig från att lyckas? Då kanske det kan vara värt att fundera på din relation till det hela.

Bild av andreweick

Så vad är KickAss-entreprenörskap då? Att strunta i vad alla andra uppfattar som “rätt” eller våga sig på att göra något “omöjligt”? Ja, till viss del – men vi ska fortsätta i filmens värld. Dave skapar alter-egot KickAss, men det genomgående temat i filmen är mer hur ofta Dave får stryk av andra. Han blir misshandlad så till den grad att han hamnar på sjukhus, och i en scen blir han grovt torterad. KickAss fortsätter ändå, envis som få, genom allt det jobbiga för att komma ut på slutet av sina utmaningar som den hjälte han ville vara.

Det är KickAss-entreprenörskap – att våga ifrågasätta andras sociala och mentala konstruktioner, att utmana dessa och att vara envis nog för att ta sig igenom det jobbiga och arbeta mot sina mål trots motgångarna. Dave tar också upp några andra saker som kan översättas till bra tips för en entreprenör:

1. Han identifierar något som ingen annan gjort, ett koncept. Se dig omkring om du ser en marknad eller potential som kanske verkar uppenbar, men som ingen har realiserat än.
2. Han tar tag i saken och GÖR det han föresatt sig. Många drömmer om att starta ett företag eller prova ett projekt, men gör inget. Bli inspirerad av Dave istället och ta tag i DIN grej och gör något av det. Fundera inte bara på det.
3. Han tränar. Ok, han misslyckas ändå, men han försökte förbereda sig så gott han kunde – vilket är det vi anammar. Förbered dig så gott du kan utefter de premisser du har. Och som Dave – dagdröm lite också, det inspirerar.
4. Han skapar kontakter. I filmen är det tack vare andra karaktärer (Hit-Girl & Big Daddy) som Dave faktiskt kommer någon vart. Underskatta inte vikten av att skapa nätverk, byta tjänster, hjälpa andra och få kompisar.
5. Han hjälper andra – utan föresatsen att tjäna på det. Detta ger honom stöd, reklam, vänner, allierade, hjälp. Hjälp andra, inte för att du vill vinna något på det, utan för att du kan. Det vinner vi alla på i slutändan.

Känner du till någon KickAss-entreprenör? Jag vet några, men jag vill gärna höra om fler!

Foto av Aagius

Text av Andreas Rönnqvist

Innan vi sparkar igång delar vi med oss av deras senaste trailer

Project London: Multiply Teaser from Phil McCoy on Vimeo.

IAN = Ian Hubert, Writer Director Project London

NATE = Nathan McCoy, Executive Producer Project London

PHIL = Phil McCoy, Executive Producer Spiral Productions LLC

Q: Before we get into the meat of the interview, what is Project London?

PHIL: Project London is pretty much a no-budget (almost nothing compared to the average Hollywood release) science fiction, action adventure, effects film. It was written and directed by Ian Hubert. My brother Nathan and I are producing it. Project London is also the focal point of my desire to launch an entertainment company built on a new business model that does not require us to rely on traditional filmmaking and distribution methods and models to succeed.

Q: Care to share a little about what the movie is about? Plot, major characters, you know the drill by now I take it?

PHIL: It’s the coming of age story of a young man who must deal with the loss of his father, decide if he will help the government and rat out his father’s associates or join their cause and work to put an end to “Project London,” a secret initiative sponsored by the military wing of the government. The young man’s name is Nebraska Higgins and his journey begins with the discovery of his own “potential”, a psychokinetic power innate in all Nalardians—a race of aliens that now share the planet Earth with humans. Filled with questions and fears about how to learn about and control the ever increasingly dangerous manifestations of his potential, he connects with Jerry, a sometimes welcome mentor and former colleague of his father. It turns out that Jerry was a victim of Project London and must constantly wear a gas mask and keep all of his skin covered at all times in order to contain his own massive levels of potential. Nebraska’s study of potential is barely started when a threat to the earth from across the galaxy begins communicating with him. The story is propelled toward a battle royale between the military, resistance forces and the nemesis of the Nalardian home world, the outcome of which will determine the future of Earth’s existence.

NATE:  The action takes place in Seattle and the timeframe is more or less “now”, but the setting is one universe over.  The scenery is recognizable but there will be notable and interesting differences.

Q: Whose idea was Project London from the start?

PHIL: Ian developed the story and created the script for Project London. I only recently learned that he had written about 20 drafts before he showed me what I consider to be the first draft.

IAN: But the idea to make a film was solely Phil’s. He called out of the blue sometime around when I graduated from high school with the proposal that we try to make a feature film to help launch his dream of creating an entertainment company. I was in the middle of the doldrums of trying to decide ‘what to do with my life’, and figured making an actual film could be a great alternative to… anything.

Q: What caught your attention with the movie?

PHIL: When I sat down to read the script for the first time, I couldn’t put it down. The energy in the story grabbed me in the first act and pulled me through to the end. I was delighted with it and immediately felt we had a “barn burner” of a story, a real popcorn film that would delight its audience.

NATE:  I had a similar experience reading the script for the first time.  It’s a fun story, it really moves along and the characters are engaging.  I really enjoyed how information was progressively revealed about the universe and the difficulties in which our main character is enmeshed.

Q: How many people have worked on the film? How many were volunteers?

PHIL: You can see on our production blog, that around 250 people have worked on the film. Everyone is a volunteer to date, which continues to amaze me. Plus, we are still in post-production as of this writing and more people are joining the team almost weekly to help finish and market the film.

Q: One could say this was, at least partially, a community project. What were the biggest benefits of this approach? The biggest hurdles or problems?

PHIL: There is no way we could have hoped to make such an ambitious movie, a complex story with heavy visual effects and almost no money, unless a community of artists had joined the cause. Key elements like the tools available to us through the Internet and Blender’s open-source animation software have allowed us to manage the film (Google Groups, Live Mesh) and work with artists from around the world. The only real challenge to working with volunteers is that most everyone still has to make a living, so securing commitments for coordinated activities and deliverables could become quite challenging. People would often join the project, do a little bit of work, and then move on, which we completely understood.

NATE:  The biggest benefit of working with volunteers is that we could actually make the movie. Our funding is limited and without volunteers it would have been a non-starter. I’ve been consistently impressed with the quality of the work. I’m amazed at how much people have given of themselves. I really think it’s a tribute to the story and the visuals that Ian has created and its power to inspire. As Phil says, planning and project management have been difficult with an all-volunteer crew.  Because of this, the post-production timeline has been long. We are closing in on completion now, due to the perseverance of many wonderful people.

Q: Did you know before the start that this movie would get as much traction with the Blender community? If not, why take on a science-fiction movie with over 650 special effects shots?

IAN: No, none of us knew. Never having really counted, I kind of assumed there’d be a couple dozen VFX shots, and based on past experience I estimated it should only take 3 months or so. When the number kept shooting up and up, and the end-date estimation point kept moving further and further out, it was kind of mind-numbing for a while. I think the biggest reason we did this was because we looked at it and realized we could, and couldn’t think of enough reasons not to. It’s an asset we knew we had in the bag from the start, so we decided to tap it to raise the visible production values in a way that didn’t really cost as much (apart from time investment).

NATE:  I think it would have given us pause if we had truly realized what we were getting ourselves into.  At the same time, I don’t think there has ever been such an ambitious, ultra-low-budget effects film. I think it will absolutely blow people away that it was created with volunteers and a healthy dose of open source software. I also think that we will motivate many, many people to say, “Hey, I could do that” – which will spur even more people to take a look at Blender.

Q: From an Open Source perspective, what will the Blender community” get back” from Project London? Will the models used in the movie be shared with the community?

PHIL: I admire how the Blender Institute operates and believe that we have a significant responsibility to contribute to the Blender community in the same way that they have freely invested in the success of Project London. So yes, we are planning to release the robots (exosuits), space ships (lifters), and creature models and rigs created for Project London to the Blender community and others for free. This has to be a first; has any other film studio done something like this? Can you imagine how cool it would be if Hollywood studios gave away models and rigs to their blockbusters like Transformers! There would likely be a wonderful explosion of fan films with more people learning that they can create art and entertainment that people actually want to see.

NATE:  I agree – I’m pretty pumped that we’re going to release the Project London models under a Creative Commons license.  It’s very much in the spirit of the volunteer effort to make the film – we’re really building a community around this movie.  We think that this will play into our future effort as well – where we create, work with and give back to a community of people that are interested in the work that we do.  Rather than mass market movie distribution, it’s community oriented and distributed on the internet.  Our connection to Blender is all about that and I’m psyched to see it continue.

IAN: I hope people have as much fun experimenting and working with the models as we did. And also; maybe more fun?

Q: How have you been marketing the movie? How do you intend to market it in the future? Would you do something different if you would do it all again?

PHIL: Serious self-distribution in the movie business is a largely uncharted realm. We are constantly looking for ideas and studying what others are doing and adapting our plans. We are going to apply the same no-budget approach to marketing that we applied to the making the film. In North America, we are primarily going to market the film through social media (FaceBook and YouTube, etc.). We will be ramping up these efforts with a series of press releases and trailers. Culminating in a pre-sale opportunity where fans can get a credit in the film if they place an advance order for a disk. In just a few weeks, we plan to announce an opportunity for fans to help spread news about Project London and earn a special credit in the film. Right now we are working on our first press release to entertainment news organizations and a new 90 second teaser clip. We will also be working to place Project London on NetFlix and iTunes. We will add to and modify our plans through the process of releasing it. Many people have given us terrific ideas like, identifying the top sci-fi bloggers and showing them the film if they’ll write about it. Are you a top sci-fi blogger? I would love to hear from you. This is our first time marketing a film, so you can bet on our next film, we’ll be able to work smarter and more efficiently.

NATE:  Some people will be happy with a streaming rental from iTunes.  Others will want to order a physical DVD.  We’re looking into connecting with people any way we can that is outside of the current distribution system and allows us to manage it ourselves.  We’re also going to look into opportunities to sell various packages that will connect with different groups within our community.  For example, there are going to be people that get inspired to make their own sci-fi movie.  We want to create a package for them that include various revisions of the script, various edits of the movie, draft and finished graphic novel, Blender models, sound effects and more.  A “producers package” if you will.  Artifacts that will help guide you in your own efforts to go after something ambitious and amazing.

IAN: I think the results of our marketing efforts will be one of the most interesting revelations of the entire process. It’s true, there are very few case studies we can draw on to get an idea of how many people we can reach, and what percentage of the people we do reach will actually buy the movie–it’s the ultimate mystery we’ve had to live with for the past three years, and all our projects beyond this hinges on it.

Q: What are the biggest challenges smaller and/or independent film-makers face today? How did you meet them?

PHIL:  There has never been a better time for filmmakers than right now. The basic ingredients of filmmaking are story, talent and tools. Today, all three can be found in abundance thanks to digital technology in the form of filmmaking tools (acquisition, editing and delivery) and the tools on the Internet that facilitate networking and collaboration with other artists. Hollywood is going to change, in some ways, like the music industry whether they like it or not. With only about 300 films a year being distributed to screens in North America, there is a huge opportunity to drive innovation and create more opportunities for self-distributed films ultimately rewarding the artists who actually create the work. I think that the biggest challenge filmmakers face in such a land of opportunity, are the roadblocks they setup in their own minds. Filmmaking is hard work, developing an attitude and practice of finding a new pathway to your goal each time something trips or stops you is key.

NATE:  A big challenge for smaller and independent film makers is how to connect with your audience.  It’s hard enough to make a film, let alone get it seen by a ton of people.  We’re taking the community approach – getting people personally interested in helping us get the word out about this film to people who will love it (but just don’t know that yet).  This is still a work in progress, but we have a lot of confidence that this is the right way to go.

Q: How are you intending to distribute Project London? Any new ways of spreading the movie?

PHIL: We are going to focus on North America to start off. If we can make enough noise with our self-distribution efforts to attract mainstream news media coverage, we are hopeful to attract partners who can help us bring the film to other places on the planet. In terms of spreading our story, we are developing concepts for viral videos to be made by affiliated filmmakers and fans. We are partnering with some great musical artists who are contributing songs to the film. Some of these songs may be turned into music videos and released back to their fan base (via YouTube) to introduce them to Project London and our fans to their music.

Q: How much did the movie cost to make? Mind sharing a spread of where that money was spent? (the idea here is to give future film-makers an honest grip on what costs money in independent moviemaking)

PHIL: Even though everyone has volunteered so far, we have spent money on significant items necessary to make the film. About twenty five thousand (USD) was spent on an edit system. We spent about ten thousand on costumes, props, makeup, locations and permits including a couple days on a green screen stage. A couple thousand went to miscellaneous equipment rentals. There was twenty days of production and we averaged about twenty people on set everyday and provided ample snacks (energy bars, fruit, beverages) and a meal, sometimes two. During post-production, we decided to rent a helicopter to shoot aerial footage over the city of Seattle. This cost us about two thousand dollars. We are still looking at some significant costs ahead. We might have a professional mix done (stereo and 5.1) and there will be costs for DVD and Blu-ray authoring and replication. So in some respects our budget is still fluid.

Q: As we draw to a close, how do you intend to generate profit around Project London? What venues are you exploring? Many independent creators tend to use services such as Lulu (for books) and CreateSpace (books, movies, albums) to distribute their material and get widespread coverage. Will you be looking towards these models or not? Please explain your thinking behind that decision (regardless of the focus).

PHIL: First and most importantly, a good movie sells itself. If you deliver a great movie experience, people are going to talk about it and recommend it to their friends. We are working very hard to make sure we deliver a great experience with a story our audience will really enjoy. When people love a film, they often want souvenirs, clothing and other merchandise. So, we are developing a number of collectibles and clothing some of which are available now (see the store link at www.projectlondonmovie.com). As Nate has already mentioned, we are going to create a number of premium and experience packages to sell alongside the film including dinner with Ian. The filmmakers packages are likely to include copies of the shooting script, the edit script, and the as-recorded script along with burned Blu-ray disks showing an early rough cut of the film, a version mid-way through post-production and of course, the finished film and other souvenirs like one or two of the custom designed pistols used in the film. Everything will be available centrally from the official movie website. From there, depending on what you want to purchase, you will be taken to our store on Zazzle.com or Cafépress.com or PayPal. We expect to start by selling disks direct, packaging and shipping them from my home until we hit a volume level that warrants a shift to a fulfillment company.

NATE: You will also be able to see the movie (streaming) on NetFlix and on iTunes (purchase or rent). We are working on a soundtrack album that will feature some exclusive songs from some of the artists who contributed music to the film. This will be available from iTunes and on disk directly from us. An item we are exceptionally excited about is the graphic novel that is being created. It is a complete re-imagining of the Project London story for the printed page. We have just reviewed the mockup for the book and it is going to be a stunning, world class graphic novel. The graphic novel and scripts are going to be published on demand via Lulu.com. We have already done a test print on the graphic novel mockup and the quality is wonderful. In every case where we are evaluating product and merchandise options, we are looking for demand solutions first and foremost. What I mean by that is that the product is not created until the customer orders it. That way we don’t have to buy and hold any inventory. We are totally focused on the lowest possible cost of entry into the entertainment business. A philosophy we will keep if we are successful.

Q: One last question – what would be your advice to independent creators out there, making movies, writing books, creating music out there? Any words of inspiration?

PHIL: If you desire to make a living by making art, I believe you only need to look around a bit to see other artists connecting with audiences and making a living. Study how they do it. I don’t believe you need a record label or a film studio or a book publisher to legitimize your work, promote and profit from it. You can do all that yourself. Pomplamoose (check them out on YouTube) is a great example of artists presenting their art to the world and connecting with an appreciative audience who rewards them directly with purchases on iTunes. Today’s artists must be ready to navigate social media, blog and tweet, make hybrid rights management (channels) and variable copyright (Creative Commons) decisions and adapt to trends and ideas on the fly. It’s a  wild west of opportunity! Seize the day!

NATE:  We’re at a point in history where anything can happen.  You need to get out there and experiment.  Try different things.  The internet provides innumerable new ways to connect with your audience without having to go through traditional distribution.  If you want to make a living at this, you have to be aware of the fact that digital media can be copied perfectly and easily.  To generate income, you’ll need to find a way to connect with audiences and give them something more than just the digital media – whether that’s exclusive access, special packaging, personal involvement/credit or something else – the point is that you need to try different things.  You could be the one to invent the next big thing.

IAN: Keep doing it! The only difference between you and the person writing their own novel or composing their own album is that you’re not writing your own novel or composing your own album! People are so quick to list reasons they can’t do stuff, usually citing a lack of resources or time, or something else outside of their control–take that control back! Think outside the box and devise a way to create your vision on your own terms, without needing that resource. At the end of the day, even if it doesn’t all turn out how you plan, at least it was time well spent! Time spent doing what you love is never wasted. I can only experience about half of a good movie or a great song before I get so inspired I have to stop and go try to make something of my own. I don’t think I’ve played more than 10 minutes of a video game in a row in the past couple years because if it’s good enough to hold my interest, it’s good enough to get me crazy pumped about the possibilities (I’ve typed, ‘how to make a video game in blender’ into Google probably a dozen times)! Harness that excitement, and learn how to channel it from the world around you. Everything you hear in the world is a music or sound-design option waiting to happen! Everything you see is reference for your painting or a chance to better understand how the world works. It’s great! Try to live in a world like that, and when you succeed, you’ll be surprised to discover that everything becomes exciting! It’s awesome!

1. Vad arbetar du med?

Jag jobbar sedan 2002 heltid som standup comedian. I år är tionde året som jag kör comedy!

Vid sidan av det har jag också skrivit en del, allt från copy, krönikor och artiklar till noveller och sånt. Har också gjort lite översättningar, samt språkkollat ett par böcker som översatts från Tyska eller Engelska.

Sedan förra året arbetar jag dessutom några timmar i veckan på ett litet (teologiskt) förlag i Lund – Arcus förlag. Det är så pass litet så jag gör alla möjliga grejer där.

Jag har dessutom en liten firma som gör “smått och gott”; filmmusik (!), konsulting, kurser och annat som inte kan sorteras in riktigt under övriga hattar.

Men det är standup:en som ställer frukostflingorna på bordet.

2. Vad gillar du att göra?

Alltså – det är min filosofi i livet att i så stor utsträckning som möjligt försöka göra det man älskar, och sedan hitta en marknad för det. Så jag måste säga att alla mina “jobbgrejer” är prylar som jag gillar att göra. Och som jag gör, främst, för att jag gillar dem.

Förrutom jobbet är jag dessutom aktiv i Frälsningsarmén, tränar kampsport, spelar lite i band och så vidare.

Jag läser. Mycket. Säkert 70 böcker om året ett bra år. Jag har alltid en bok med mig när jag reser någonstans, om det så bara är en halvtimme till jobbet. Jag har läst överallt i rätt många år, vilket innebär att jag har drygt en hyllmeter litteratur hemma som jag läst i väntrum på sjukhuset, bland annat.

3. Varför? På båda ovanstående.

Jag arbetar med standup helt enkelt för att jag älskar det. Att få folk att skratta, till och med åt de svåra sakerna i livet, är viktigt för mig. Jag tror att skratt och humor är väldigt helande. Och jag tror att det är viktigt att inte ta sig själv på för stort allvar.

Skrivandet är skapande, för mig. Jag kan inte skulptera, dansa eller rita ett rakt streck. Men jag gillar ord. Och jag kan emellanåt använda dem för att bygga grejer. Men jag tror inte att vi kan förklara, på någon djup nivå, varför vi som människosläkte vill skapa och producera saker. Varför vi finner skönhet och vill härma det. Det finns bara där, det är det som gör oss mänskliga. Och jag skulle säkert skriva även om jag inte fick betalt för det, bara för att få skapa.

När det gäller mitt kyrkliga engagemang så handlar det helt enkelt om religiös övertygelse. Och att det blev just Frälsis handlar om att de har en betoning på att praktiskt leva ut tron. Vi diskuterar inte en massa spetsfundigheter i teologin, utan försöker hjälpa och stödja. Inte bara i ord, utan i handling. Och Frälsis slår inte Bibeln i huvudet på någon – det handlar i stället om att ha en tjänande attityd. Jag gillar det perspektivet.

Kampsporten har gett mig en massa positiva grejer – det är framför allt rolig träning. Jag har inte alltid tyckt att träning är kul annars. Det har dessutom lett till att jag återupptäckt min egen kropp. Att liksom hitta hem i den och börja trivas i den. Mycket av det jag gör annars kan lätt kännas ganska abstrakt, men kampsporten är väldigt konkret. Jag tror dessutom att träningen gör mig mindre rädd som människa.

Läsningen… Ja, att läsa är helt enkelt upptäcksresande i andras världar. Hur kan man inte gilla det?

4. Vad vill du göra som en kreativ entreprenör?

Tjäna pengar. På drömmar. Och hjälpa andra att växla in sin valuta (kreativa idéer, exempelvis) mot andra valutor som är värdefulla för dem (tid, pengar, erkännande, glädje).

I praktiken kommer det säkert att innebära att ta folk i handen och hjälpa dem att se saker på ett nytt sätt. Eller uppmuntra dem att våga göra saker annorlunda.

Och ibland är det säkert så praktiskt som att försöka hjälpa folk att hitta de lösningar som funkar för just dem, när det gäller teknik, organisation eller ekonomi.

5. Vad har du för pågående projekt? Gamla projekt?

Just nu jobbar jag på att, tillsammans med Andreas Rönnqvist, försöka skapa ett verktyg för kollaborativt berättande (läs: “en slags rollspel”), grundat på “min” skräckisvärld “Mörkret”. “Mörkret” är den värld i vilken flera av mina publicerade noveller utspelar sig. Och nu öppnar vi upp den världen så att fler får vara med och skapa och leka i den. Spännande!

Annars har jag två romanprojekt på G. Dels ett stort, en slags historisk roman / religiös thriller (tänk “Da Vinci-koden” för folk som faktiskt klarar av att tänka själva); och dels ett mindre, en skräckis som utspelar sig i Mörkret. Det mindre ska bli färdigt samtidigt som “rollspelet”, har jag bestämt mig för.

Jag ska dessutom i dagarna börja jobba med att BOKA standup, till en ny standupklubb som startar upp i Vellinge.

Och – ja… Det rullar på, helt enkelt.

Det vore kul att knyta ihop standup:en med mitt politiska engagemang i Piratpartiet på något sätt, men vi får se. Hittills har inte intresset inom PP varit överväldigande…

6. Varför? Båda ovanstående igen.

Oj… Alltså – jag drivs mycket av att göra det jag tycker är kul.

Kollaborativt berättande är något som verkligen intresserar mig, helt enkelt för att jag aldrig gjort något sådant själv, tidigare. Det känns tryggt att ha en speldesigner med där, så att jag bara behöver koncentrera mig på själva skrivandet och att skapa stämningar. I alla fall än så länge.

Romanprojektens “varför” är så stora, så jag tror att jag väljer att inte svara på det i en sån här intervju.

Och standupbiten känns rätt naturlig. Jag har varit med och drivit Malmö Comedy Klubb under nio år. Nu har jag klivit åt sidan, men vill driva något mer själv. Det känns dessutom som att det är lättare att göra det, i vissa stycken, lite utanför storstaden.

7. Vilka människor omger du dig med?

De flesta som jag umgås regelbundet med är människor som jag varit vän med länge. En personig egenskap som jag gillar är trofasthet. Och en öppen äkthet. Så det är nog egenskaper som jag tror finns i alla mina viktiga relationer.

Men annars gillar jag att träffa kreativa personer. Gärna i så olika fält som möjligt. Det är jättekul att se vad som händer i mötet mellan en kock och en dansare, exempelvis. Eller en kampsportare och en copywriter. När folk inser vad de (eller vi) kan lära av varandra och börjar göra nya insikter tillsammans – det finns inget bättre!

Och Frälsis har lärt mig att omge mig med människor som är rätt olika mig själv. Jag har inget behov av att känna mig bekräftad hela tiden på det sättet att jag letar efter folk som tycker eller tänker som jag. Ofta mår jag själv bättre av när något i mötet faktiskt skaver lite, får mig att tänka till och kanske se saker ur ett annat perspektiv.

8. Vem skulle du vilja byta ord med?

Författaren Neil Gaiman. En kille som jag verkligen beundrar på väldigt många plan. Risken är dock att vi skulle prata om allt möjligt som inte har ett dugg med hans författarskap att göra.

Som bildkonstnär skulle jag vilja träffa Roy Lichtenstein och prata med honom om vad som får honom att använda det språk och de symboler han använder. Han har skapat riktigt stor konst, på många sätt, i en form som jag gillar. (Nu är jag ju serienörd också…)

Och Madonna. Vem vill inte snacka med Madonna?

9. Vad kan vi vänta oss av dig här på XtremeCreator?

Jag tror att jag kommer kunna bidra med artiklar inte bara om “häftiga Internettjänster” utan “Vad ska jag som författare (eller tecknare, eller musiker, eller…) använda en tjänst som YouTube till?” Helt enkelt för att vi inte alltid tänker på oss själva som – i just det här fallet – videoproducenter.

En del handfasta råd inom det.

Jag hoppas också att vi, rätt snabbt, ska kunna få igång någon form av “elektroniskt bibliotek” – alltså en gemensam distributionsväg för XC:s medlemmar. Jag tror att vi kommer att inspireras, alla, när vi ser vad andra sysslar med och jag tror dessutom att det kan bli en bra resurs för folk som letar efter former att göra grejer på nätet.

Ett elektroniskt bibliotek med möjlighet att tagga vettigt, ger dessutom möjlighet till sökningar i stil med “jag gillar sf om enhörningar i rymden som arbetar som infektionsläkare”, så att man kan upptäcka flera, ja ALLA författare på XC som skriver om just enhörningsläkare.

Jag tror att vi dessutom kan vänta oss någon form av fysiska gatherings som möjliggör de där intressanta, berikande mötena. XC i köttvärlden, helt enkelt.

Vad tror du själv? Vad väntar du dig? Vad hoppas du på?

Med dessa ord välkomnar vi Mackan Andersson som medarbetare och kreatör på XtremeCreator

- Andreas Rönnqvist

Hur går det till då? Vi kommer att dra en slumpmässig vinnare bland de som interagerar med oss. För att delta krävs följande:

• Följ oss på Twitter @xtremecreator.
• Twittra “Tävla med @xtremecreator och vinn 2 timmars privat konsultering. Med XtremeCreators hjälp blir det enklare. Läs mer här: http://bit.ly/cR3n5“
• Lämna en kommentar här (frivilligt, men du får en extra chans att vinna med en kommentar).
• Skriv en kort bloggnotis om oss, tävlingen eller något annat som har med XtremeCreator att göra. Länka till deta inlägg (också frivilligt, men ger precis som kommentaren ovan en till chans att vinna).

Gör du alla tre (twittrar, kommenterar och länkar) har du alltså tre vinstchanser, men för att vara giltig som vinnare måste du ha twittrat oss. Kommentar och blogginlägg viktar alltså ditt twittrande så att det “väger mer” när vi slumpar ut vinnaren.

Lycka till! Det ska bli jättekul att se vad vi får konsultera för projekt!

Notis: Vi stänger tävlingen om en vecka, eller när vi har nått 100 “tweets” om det hela. Missa inte chansen utan twittra nu!

Så det kan vara värt att sålla, att välja ut ett projekt av alla de potentiella projekten. Men hur väljer man? Jo, sammanfattningsvis bör du fråga dig själv – Är mitt projekt viralt? Har mitt projekt nätverkspotential? och – Är mitt projekts berättelse anmärkningsvärd? Uppfyller inte din idé de följande frågorna, då kanske det är bättre att satsa på någon annan idé?

Men vad betyder dessa frågor för ditt projekt? Låt oss gräva ner oss i varje fråga och se lite mer detaljer. Vad betyder ord som viralt, nätverkspotential och anmärkningsvärd – i detta sammanhang? Jo, de skapar tillsammans kärnan för att avgöra om ditt projekt har möjligheten att bli framgångsrikt.

Har ditt projekt potentialen att bli viralt?

Viralt; beskriver något icke-fysiskt men ändå likt ett biologiskt virus, som gör att folk talar om ditt projekt, anammar det, gör det till sitt och sprider det vidare. För vissa kan det vara en rolig YouTube-video, såsom en serie om vilka vardagsföremål ett företags mixer kan mixa sönder, för andra kan det vara spel där man vinner på att fler kompisar spelar.

En sak som man bör förstå är att det är extremt sällan man kan börja med en färdig idé eller ett projekt och sedan försöka göra det viralt. Sånt funkar generellt sett inte. Väldigt få projekt blir virala och i nästan alla fallen beror det på att projektet från första början hade en stor potential att bli viralt.

Ett projekt som lyckas med att bli viralt och sprider sig som en löpeld över antingen hela nätet eller bara en nischad, men definitiv grupp, är obetalbart. När du ska välja ett projekt är det därför inte en helt dålig idé att sålla fram de som åtminstone har en inneboende potential att bli virala.

Ett exempel på viralt, fast kopplat till den fysiska världen, finner man i vad som skedde för Hugh MacLeod och hans bok Ignore Everybody (baserad på hans texter om kreativitet). Människor har börjat skicka vidare hans böcker till bekanta och varje person som får den signerar sitt namn och favoritcitat både i boken och som kommentarer på en hemsida (efter uppmaning). På detta sätt sprider man ett budskap, en tanke, ett projekt, till fler människor samtidigt som man får en intressant historia att berätta.

Men det finns andra som berättar mer ingående om det virala, vad som gör något viralt och hur man fokuserar på det virala i sitt projekt. Seth Godin, berättar, helt fritt, i sin bok “Unleashing the Ideavirus” (om du inte vill ladda ner boken kan du läsa den online) om hur man identifierar och förstår det virala i ett projekt. Om du inte läst boken kan den bara rekommenderas. Vi kommer att återkomma till det virala som koncept här på XtremeCreator i framtiden.

Har mitt projekt nätverkspotential?

Vad har nätverk med framgångsrikhet att göra? Allt. De projekt som är starka för sig själva, men som blir starkare av att fler människor går med, interagerar eller samarbetar inom ramarna för det, det är de som driver andra till projektet. Om deltagare i ditt projekt, oavsett om det handlar om läsare, publik, medskapare eller något annat, känner att det de får ut av ditt projekt ökar om deras vänner också blir en del av projektet, ja då kommer de att sprida ditt verk.

Ett gott exempel är MSN eller Skype, två plattformar för kommunikation. Den ena fokuserar främst på text-kommunikation, den andra kanske först på ljud/bild-kommunikation. Oavsett den fördel som användaren får av att använda MSN eller Skype, (de kanske kan prata med någon bekant i ett annat land) så ökar ‘värdet’ om deras vänner också använder MSN eller Skype.

Hur avgör du om ditt projekt har nätverkspotential? Vi kan ju börja med att ställa frågan – innebär ditt projekt att någon kan samarbeta med någon annan? Sker det någon form av kontakt med andra? Om ditt projekt är en film kanske det finns låga nivåer av nätverkspotential, såtillvida du inte bjuder in folk att samarbeta för att skapa filmen. Ett projekt som däremot erbjuder människor en plattform för att dela med sig av sitt skapande, betygsätta gemensamt och skapa en grund för kreativt utbyte, ja den har nästan per automatik en stor nätverkspotential.

Ett sådant exempel är WreckAMovie – en portal eller plattform för människor som vill samarbeta med att skapa film. Det intressanta är dock att man som medlem kan skriva upp sig och sedan välja och vraka mellan filmprojekt där man vill hjälpa till. De enskilda filmprojekten tjänar på att fler människor intresserade av deltagarkultur dyker upp och de enskilda medlemmarna tjänar på att det finns många projekt att välja mellan. Alltså har båda skikten av WreckAMovie stor nätverkspotential.

Har ditt projekt en anmärkningsvärd historia att berätta?

Även om ditt projekt är jättebra, så behöver även projektets “historia” eller “berättelse” vara bra. Ett projekt med en bra berättelse talas det om, skrivs det om, länkas det till. Ett projekt utan en anmärkningsvärd historia glöms bort. Den allra enklaste regeln för att skapa anmärkningsvärda berättelser, är att göra ett anmärkningsvärt projekt.

WreckAMovie som refereras ovan har vuxit upp ur just en sådan berättelse. En grupp med finska filmfantaster spelade in en sci-fiparodi kallad Star Wreck nästan helt utan ekonomisk grund och släppte filmen helt gratis på nätet. Filmen är gjord helt på finska, med en stor dos humor, fantastiska specialeffekter och detta trots att det tog sju år att göra filmen. Att den sedan filmades nästan uteslutande i regissörens grönklädda vardagsrum gör knappast historien sämre.

Så hur blir ditt projekts historia anmärkningsvärd? Stå upp för något. Skapa en rörelse runt ditt projekt, eller associera ditt projekt med en existerande rörelse. Rörelsen bör vara öppen för alla att delta i och bli passionerade om. Ett annat sätt att vara anmärkningsvärd – förändra saker och ting. Folk talar om och diskuterar förändring, särskilt sådan som ger sig på en status quo. Utmana en tanke, ett koncept eller varför inte ett annat företag.

Att ha ett jättebra projekt behöver inte vara lika viktigt som att ha en unik, autentisk och engagerande berättelse att berätta om ditt projekt. Ett projekts detaljer kan finslipas, men det är svårt att finslipa och förändra en historia. Om man är duktig kan man skapa sig en berättelse, men då måste man också vara beredd på effekterna av vad som sker när sanningen kommer fram. Är det inte enklare att välja ett projekt med en sann, men anmärkningsvärd, historia?

Andreas Rönnqvist

Bild av brdavids