Ett av mina projekt var länge att skapa ett rollspel som var fritt, svenskt, lätt-tillgängligt och som kunde låta andra komma in i rollspelandet. Något man kunde skriva ut eller trycka fritt, för att dela ut på skolor eller ge till ett nyfiket grannbarn när de undrar vad jag håller på med. Reglerna är inte lika viktiga som stämning och känsla bestämde jag tidigt. Jag satsade på att skapa ett enkelt rollspel grundad i klassisk, Tolkien-baserad, fantasy. Ni vet, något som alla kan känna igen sig i.

Det gick ju som man kan förvänta sig – finns det något tråkigare än att skapa en klon av vad någon annan redan skapat, i syfte att träffa någon form av påhittad “marknad” som man inte ens undersökt något om med förhoppningen om att det ska locka många? Inte mycket iallafall. Det gick, minst sagt, inte så bra, vare sig med mitt skapande, skrivande eller speltestande. Detta kan då jämföras med Skymning där jag redan skrivit ett helt karaktärsskaparsystem, fått det implementerat i Ur Avgrunden av Mackan Andersson och speltestats en gång redan. Då började jag med Skymning långt senare än mitt första projekt. Så vad kan ni lära er av mina misstag då?

Jo, om man skapar, så bör man utgå från sig själv. Hur mycket jag än vill något, om jag inte känner att jag kommer överens med ämnet, har ett intresse för det, så kommer det inte att gå bra. En av de mest grundläggande sakerna som entreprenör är att man måste brinna för något. Man kan göra saker man inte har något intresse av en stund, när det leder en vidare i det större projektet. Som att skriva reklamtexter för det projekt man gör, eller söka sponsorer till en föreställning man ska lägga fram – men det är småsaker som omger kärnan av något som man faktiskt brinner för.

Utan den där elden, den där drivkraften som driver oss att fortsätta skapa, då är det sak samma hur “bra” projektet är, hur många det kommer att nå. Utan elden blir det aldrig färdigt och om det inte är färdigt är det inte bra, det når INGEN. Jäkligt enkelt faktiskt. Så brinn för dina projekt och gör bara projekt du brinner för.

Vad är då Drakhierta?

Jo, Drakhierta är en mörk, dystopisk fantasyvärld. Målet är fortfarande att göra ett fritt fantasyrollspel på svenska. Men jag skiter högaktningsfullt i att vara mainstream. Ska jag göra något, så blir det i min stil. Drakhierta är en värld där människorna antingen lever i frihet, och därmed i ständig rädsla för de ting som lurar i de uråldriga skogarna, eller så lever de i säkerhet, med deras frihet förlorad under tyranner som inte tillåter avvikare och krossar varje tecken till uppror med våld. En värld där dimman är en port till en annan värld, där vättar gömmer sig under hem & hus, där förvridna dvergi grävt sig så djupt in i bergen att det sägs att deras hjärtan blivit till sten. Människorna lever i konstant rädsla för de väsen som kommer ut ur skogarna för att så död och förtvivlan.

Drakhierta handlar om de få som vågar tro, som vågar göra skillnad. Äventyrare, de få som kan göra skillnad, ses dock inte med blida ögon. De är beväpnade krigare, farliga mystiker eller skalkar & barder utan hem eller familj, och ingen vill ha dem kvar för länge i sin by. De är utstötta, kastlösa, herrelösa. Farliga. I en värld där skogen ger liv, men framför allt död, så vill ingen bjuda in fara till sina hem. I Heimat, Drakhiertas värld, finns inga öppna värdshus, för få vågar resa på de övervuxna vägarna av rädsla för att mördas av stråtrövare, ätas av något vederstyggligt eller… bara tas av Dimman.

Men en natt, för ett tag sedan, länge nog för att alla ska ha hört talas om det om de inte såg det själva, så vaknade natten till liv i eld och åska. Ur molnen bröt det fram, skingrade molnen och drev världen till att våga sig ut ur sina hus för att lyfta blicken mot skyn. Marken skakade när det landade, lämnades ett regn av eld efter sig. Ryktet spred sig snabbare än elden själv, en drake hade dödats och dess hjärta hade lämnat himlen för att störta till världen. Ett drakhjärta besitter obeskrivlig makt, både som symbol och som artefakt – ett föremål ur vilket liv kan skapas, eller släckas.

Ur dimman steg de då, Iltani, dimfolket, de som dansar i skuggorna. Länge hade deras profetior varit myter, sagor som förtäljts till barn, eller viskats mellan de äldsta av rädsla för att åkalla den framtid de förutspådde. Dvergi slog upp portarna till sina underjordiska hem och deras arméer välde upp ur mörkret, som om bergen själva hade vomiterat upp dem. Under varje hem och byggnad hörde man vettra, småfolket, viska och tjattra. Den tid som varit kunde beskrivas som fredlig, om än farlig. Nu har kriget kommit till Heimat och klaner av dvergi & iltani-stammar söker att besitta drakhjärtat och med dess makt styra över allt levande och dött. Människorna samlar sig runt de tyranner som kan beskydda dem, samtidigt som vettra viskar till människorna att de kan hjälpa, att de kan vara nyttiga. Kulter bubblar till ytan i ett försök att slå sina klor i ett föremål som kan tvinga världen till sina knän.

Detta är Drakhiertats Ålder.

Bild av Patrik Q

Popularity: 5% [?]