Inspiration »

Detta inlägg är ett gästinlägg av Mia Dalqvist. Mia återfinnes på Twitter under @skogsra och uppskattar god humor, bra litteratur och en intressant diskussion. Inlägget nedan skrevs ursprungligen för sidan Avgrunden, men ansågs passa bättre här. – Andreas

Det pågår ett mycket intressant projekt på nätet för tillfället. Idén föddes ur en önskan från författaren att hitta ett sätt att bjuda in sina läsare i berättelsen redan på ett tidigt stadium, att låta läsarna vara medförfattare redan från början genom kommentarer och möjlighet att skapa en egen karaktär som skrivs in i berättelsen. Eventuellt är fler möjligheter på gång, men jag vet inte mer i skrivande stund. Projektet heter Ur avgrunden och är en bloggroman.

Romanen är satt i ”Mörkret”; ”en fiktiv värld som ligger ganska nära vår egen, i en ganska nära framtid” som författaren själv definierar det. Novellsamlingarna Ur mörkret (2007) och Ur djupet (2009) samt rollspelet Skymning utspelar sig i samma fiktiva värld. Skådeplatsen är Malmö och Limhamn, platser författaren känner väl och tillbringar sin vardag i.

I Prologen möter vi Lydia, Petra och kapten Värn som står inför att fatta ett ohyggligt beslut. Stämningen är laddad, obehaget är påtagligt både hos karaktärerna och för läsaren. I första kapitlet presenteras vi för Anders, berättelsens ”jag”, som får ett abrupt uppvaknande en morgon. Det visar sig att det skärmsläckarprogram han skrivit mer eller mindre på skämt har blivit ett massförstörelsevapen med ödesdigra konsekvenser.

Jag har funderat över vilken genre den här romanen skulle placeras i, men där går jag bet. Det är som en alldeles egen sort för sig. Författaren säger själv: ”Den här gången är det apokalyptisk skräck som gäller som genre. Tänk stora, onda gudar a la Lovecraft. I Sverige. Och med ungefär den humor som du vant dig vid att älska.” Om det inte vore för att berättarjaget Anders är så förvirrad över det som sker skulle jag kalla det för ”magisk realism”. Om det inte vore för att staden Malmö i sig är egal i sammanhanget (berättelsen skulle lika gärna kunna utspela sig i vilken större svensk stad som helst) skulle det kunna vara urban fantasy. Det är för humoristiskt för att vara renodlad skräck. (Jag skrattar högt minst en gång i varje kapitel hittills, och nu har kapitel sju släppts.) Det ligger för nära verkligheten för att vara fantasy, och det innehåller rätt mycket drag av science fiction utan att vara satt i en avlägsen framtid.

Jag har inte läst mycket skräck i mina dar – några noveller av Edgar Allen Poe och några noveller av Inger Edelfeldt med huvudpersoner som söker sig till det ockulta – och ogillar att bli skrämd, varför jag av principskäl inte ser skräckfilm, men ändå älskar jag den här historien. Den har visserligen inte blivit särskilt skrämmande än, men riktningen har alltså utpekats.

Humorn är ett av de tydligaste inslagen och en stor behållning för mig som läsare. En återkommande association är Douglas Adams Liftarens guide till galaxen. Framför allt rör det sig om sarkasmer och halsbrytande komiska vändningar. Det märks också att författaren gjort efterforskningar på olika vetenskapliga områden och beskriver detta trovärdigt. Språket är ledigt och nära talspråk, det finns en skicklighet i variationen av meningslängd för att göra poänger och skapa tempoväxlingar.

Att romanen kallas ”bloggroman” är för att den skrivs i bloggform. Man kan väl säga att det är den moderna följetången; texten släpps kapitel för kapitel med någon dags mellanrum, men, som nämnts ovan, ger formen också läsarna möjlighet till medförfattande genom kommentarer. Där kan läsarna uttrycka nöje och missnöje med utvecklingen, komma med förslag på hur historien skall utveckla sig, ge allmänt glada tillrop – eller för den delen burop – och påpeka korrekturfel. Det är dock endast ett fåtal som nyttjat denna möjlighet hittills – det skall bli intressant att se vart detta kan leda. Själv kommenterar jag flitigt och det är väldigt roligt att kunna ha en dialog med författaren i takt med att man möter texten. Någon tidigare erfarenhet av sådant läsardeltagande har jag inte – jag har alltid fascinerats av men aldrig deltagit i rollspel eller ”soloäventyr”, aldrig röstat på ett alternativt filmslut och endast en gång skrivit till en författare för att berätta om min läsupplevelse (författaren var förresten densamma som ligger bakom Ur avgrunden och råkar vara en god vän till mig).

Följetången som form kan man säga mycket om, både positivt och negativt. Det är lite som med en ask praliner på en bjudning – man vet att det finns så mycket gott, men får inte stoppa i sig mer än små välavvägda portioner åt gången. Eftersom det portioneras ut i stycken kan man inte föräta sig på det, men man vill att varje bit ska vara så länge som möjligt. Därför har det fallit sig så att jag läser varje del flera gånger, i väntan på fortsättningen, för jag gillar verkligen den här världen och de här gestalterna.

Ett annat sätt att medförfatta är att skapa sin egen karaktär. Författaren har tillsammans med en kollega i rollspelet Skymning utarbetat ett ramverktyg för karaktärsskapande under CC-licens. Till priset av en biobiljett (100 kr) kan man alltså bli inskriven i historien om världens undergång. Den första läsarkaraktären dyker upp i kapitel fyra i form av Tekla, Byrå P:s allt annat än vanliga bibliotekarie/arkivarie. I skrivande stund har tre av tio läsarkaraktärer köpts. Tekla råkar också vara sprungen ur min fantasi – det är alltså jag som diktat upp henne. Jag är mycket nöjd med hur hon gestaltar sig i romanen och man kan med fullt förtroende överlåta sin karaktär till författarens varsamma och kärleksfulla kreativitet.

Har du inte redan läst Ur avgrunden – gör det. Du kommer inte att ångra dig.

Mia Dalqvist

Popularity: 1% [?]